I hjärnarn på Charlie

Härligt att jag vaknade mitt i vad jag trodde var en mardröm, Han höll sina manliga händer runt hennes nacke och försökte mot hennes vilja att dränka henne, i badkaret, vattnet började så småningom rinna över kanten och jag vaknade med ett ryck....MEN hennes skrik slutade inte och för en sekund trodde jag att hon va i fara, mitt i allt sömntökken börjar hennes iskalla skrik på hjälp, gå över till ljud av välbehag...
Vafan! Okej att grannar har sex, men MITT i natten?!
Ursäkta men jag BEHÖVER sova.

Jag har kommit på att jag har lite snevridna tvångstankar, eller jag vet inte om det kan kallas för det, men nått fel är det i alla fall.
För det första har jag svårt att äta bland andra människor, inte så att det är jobbigt att äta med familjen, eller vänner, men jag skulle ALDRIG äta nått på en buss eller tunnelbanan tex. kanske, kanske ett äpple.
I affären kan jag inte alltid handla vad jag vill, jag tror att de bakom mig i kön står där å ler för att jag köper sånt jag inte "borde" att de tänker att, Hon den där, hon behöver absolut inte köpa de där, gå å hämta en påse ärtor i stället. Sagt och gjort proppar jag ner brockoli, ärtor, sallad mmm allt grönt som finns i butiken och går stolt och ställer mig i kön, det är då paniken börjar krypa upp längst med ryggraden, pulsen stiger och jag känner att jag börjar skaka.
Jag tänker: Vem försöker jag lura, de måste ju förstå att jag bara handlar de här för att verka "duktig".
Nu till de onda tankarna igen, Jag tänker att de tänker att jag bara står där och vill se nyttig ut. Aja det brukar sluta med att jag köper ett paket cigg och lite frukt i rädsla för att bli dömd.
Fast när jag tänker efter, jag vågar ju knappt köpa cigg "in public"
Shit kanske borde följa Jessicas råd.
Sök hjälp...

Jag förstår inte hur jag lyckas försova mig varje dag till jobbet. Jag har till och med ställt klockan på en och en halv timme före jag måste gå (springa) till bussen. Jag förstår värkligen inte vad jag sysslar med där på morgonen, äter gör ja ju, men det tar ju itne lång tid. Aja sen fort in i hissen, KOM UPP KOM UPP...när jag väl står där kommer jag på att jag glömt nått hemma, fort ut, låsa upp, springa in, in i hissen igen, ner NER NER...HISSJÄVEL.
I bästa fall ser jag bussen swicha förbi och med andan i halsen springer jag över vägen till hållplatsen. När jag trängt in mig i bussen inser jag att jag är påväg åt fel håll, visst kommer jag till jobbet men det tar en extra 5 min. Bitter sitter jag där och surar, men mitt på bron, solen, rosa, himmel, mungiporna höjer sig från det djävulsträsk de befunnit sig i och jag känner mig inte annat än lycklig. Dagen va räddad. Jag kände redan då att jag skulle ge hundra på jobbet idag. Det har ja gjort och allt har vart så himmla kul. Jag börjar känna mig hemma här nu.
Tror jag tar den längre vägen flera dar, när humöret inte är med kl 06.00.

Jag var överens med mig själv för en stund sedan att jag var en bra och rolig person, Jag trivdes helt enkelt med mig själv. Kropp och själ va i harmoni.
Nu är allt annorlunda, tillbaka i gammla spår. Jag står här i leran och spinner, kommer ingenvart.
Vad hände?
Jag vet inte, någonting slog mig ner på noll igen.
Det känns inte bra, jag vill inte vara här.
Troligtvis är det en pojke. Som vanligt, vilken fjant ja är.
Nytt andetag, ny timme, ny dag, nya tag.
Låt det inte störa dig flicka lilla. Det finns tusen åter...