I hjärnarn på Charlie

Allt är inte guld som glimmar....

Hela natten har jag vridit och vänt mig, mardrömmarna avlöser varandra och jag vaknar kallsvettig.
Jag känner mig svag, hjälplös nästan obefintlig.
Har jag inget vett i kroppen? Varför handlar jag mot min egen vilja?
Kan det ha någon som helst koppling till min oerhörda konflikträdsla.
Jag låter saker och ting ske... Mest för att slippa få de arga ögonen stirrandes i mitt tomma skal.
Är jag bara ett skal?
Känns som om jag har använt metoder för att snärja människor. För att väcka intresse....
ett intresse som inte sträcker sig längre än till lusten.

Ett år tillbaka.... Jag satt ensam, funderade. Kom fram till att jag inte vill vara detta ytliga skal. Jag vill vara så mycket mer... mycket mer människa.
Jag vill vara en genuin själ, men brinnande intressen, och en livsglädje att förundras över.

Men här sitter jag..... tagen med byxorna nere... och är precis som alla andra!

Härliga härliga Stockholm!

Vaknade i en härlig famn, sträckte på mig, kisade ut genom fönstret, strålande solsken!

Havet kallade och efter en olaglig färd på mopeden så var det äntligen dax.

Väl ute på det stora blå tog lyckan ett hårt grepp om mig. Stockholm är en fantastisk stad. Ett muller lämnar stadskärnan och förvandlas snarare till ett behagligt sorl, byggnaderna sträcker sig stolta mot solen. Jag sitter där i fören mitt på det glittrande vattnet och blicka upp på den fina fasaden av berg, fartyg och pampiga hus, blicken dras till min älskes ögon, de strålar av välbehag jag inte sett på länge, jag vet att han njuter. Och det va då jag insåg hur lycklig det gör mig att ha träffat en så vacker och ömsint person.

Tack för en sagolig sommardag.
Jag är alldeles varm.