Sunshine
Jag förstår inte hur jag lyckas försova mig varje dag till jobbet. Jag har till och med ställt klockan på en och en halv timme före jag måste gå (springa) till bussen. Jag förstår värkligen inte vad jag sysslar med där på morgonen, äter gör ja ju, men det tar ju itne lång tid. Aja sen fort in i hissen, KOM UPP KOM UPP...när jag väl står där kommer jag på att jag glömt nått hemma, fort ut, låsa upp, springa in, in i hissen igen, ner NER NER...HISSJÄVEL.
I bästa fall ser jag bussen swicha förbi och med andan i halsen springer jag över vägen till hållplatsen. När jag trängt in mig i bussen inser jag att jag är påväg åt fel håll, visst kommer jag till jobbet men det tar en extra 5 min. Bitter sitter jag där och surar, men mitt på bron, solen, rosa, himmel, mungiporna höjer sig från det djävulsträsk de befunnit sig i och jag känner mig inte annat än lycklig. Dagen va räddad. Jag kände redan då att jag skulle ge hundra på jobbet idag. Det har ja gjort och allt har vart så himmla kul. Jag börjar känna mig hemma här nu.
Tror jag tar den längre vägen flera dar, när humöret inte är med kl 06.00.
Kommentarer
Trackback